Dagen med stort P närmar sig med stormsteg. P som i pension och pensionär, P som i punkt och slut på ett arbetsliv som i mitt fall varat ett drygt halv­sekel och hela tiden skänkt innehåll och mening åt mitt liv. Alldeles oavsett vad jag sysslat med för övrigt. Hela vägen från mina första sommarjobb för drygt femtio år sedan - då jag diskade och bar väskor på Hotell Domus - fram till de sista tjugo åren som professor vid riks­polisstyrelsen.

Om exakt hundratrettionio dagar så är det slut. Den 12 mars nästa år blir jag 67 år och enligt gällande lagstiftning är det hög tid att jag lutar mig tillbaka och ägnar återstoden av mitt liv åt att koppla av. Det kommer inte att bli någon lätt uppgift eftersom jag inte har en blek aning om hur man bär sig åt och det blir knappast bättre av att när jag räknat bort innestående semester och alla helger så återstår bara sextio arbetsdagar. Det senare är också den enkla förklaringen till att jag aldrig haft så mycket att göra som nu. Drygt tjugo år på samma jobb och åtskilligt som blivit liggande men ändå måste klaras av innan det är dags att ta upp årorna.

Lätt blir det inte och av det skälet har jag i veckan som gick inlett min träning till fullvärdig pensionär. Jag ägnade således en hel dag åt att inte arbeta med sådant som jag arbetat med under hela mitt vuxna liv. Jag vaknade som vanligt vid femtiden, läste morgontidningarna, åt frukost och redan klockan sju var jag klar att starta inskolningen i mitt nya liv. Under förmiddagen ägnade jag mig åt att förbereda dagens middag, givetvis i form av ett så kallat långkok på rimmad fläsklägg och hemlagat rotmos, vilket inklusive dukning var avklarat strax före lunch. Sex timmar kvar till middagen med hustrun, drygt tolv till sänggåendet och vad gör jag nu? I brist på egna idéer åkte jag ner till Ica i Stjärnhov för att se vad traktens pensionärsförening och deras anslagstavla hade att erbjuda en sådan som jag under åter­stoden av hans dagar. Det var det vanliga utbudet av bingo, allsång, handarbete och seniordans, och det var också då jag bestämde mig. Jag vägrar att sluta jobba och skulle jag nekas den rätten föredrar jag ättestupan framför bingon och det som räddade resten av denna ohyggliga dag av pensionärsträning var brevet från Lena, 65, som låg i min brevlåda.

Lena har jobbat heltid som undersköterska inom vården under 45 år och nu i november skall hon gå i pension. Då får hon hela 10 000 i månaden att leva på, vilket ganska jämnt täcker hennes utgifter för hyra, mat, kläder, telefon och övrig livets nödtorft. Problemet är att hon också har ett lån på drygt 300 000 kronor som hon måste betala räntor och amorteringar på och det klarar hon inte. Ett sådant där lån som hundratusentals hyggliga och strävsamma människor dragit på sig under ett långt arbetsliv. Inte för att de knarkat upp pengarna, eller ens levt i sus och dus, utan bara för att de velat ha en hygglig bostad och sett till att de egna barnen fått en bra start i livet. Det är inget gnällbrev, definitivt inget tiggarbrev. Däremot andas det en stark besvikelse över våra politikers insatser och hennes jämförelser med de ekonomiska villkor som alldeles för många av dem gett sig själva, är drabbande.

Det finns hundratusental s sådana som Lena som helt enkelt inte orkar jobba längre. Som har "slitit färdigt" i ordets rent bokstavliga innebörd. Så finns det hundratusentals sådana som jag som inte kan tänka sig ett liv utan arbete av det enkla skälet att det som vi jobbat med inte har tröttat ut oss på det sättet. Hög tid att våra politiker gör rätt för sig och åstadkommer en rimlig fördelning av våra ålderspensioner. I stället för att tacka av Lena genom att förvandla henne till ett vanligt fattighjon och mig genom att ta ifrån mig meningen med mitt liv. Ska det vara så svårt att fatta?

© Leif GW Persson