Sedan några månader ägnar jag det mesta av min vakna tid åt att skriva på en roman men för att jag inte skall svälta ihjäl innan jag gjort sista nedslaget måste jag ha mat, också. För att inte spilla tid i onödan brukar jag därför en gång om dagen åka ner till Solna Centrum och köpa lite färdiglagat.

I går blev det sushi, men när jag lämnade restaurangen övermannades jag plötsligt av ett massivt sug efter socker och påhejad av min dåliga karaktär begav jag mig därför raskt in i gallerian för att i smyg inhandla en bakelse på Balders konditori. I mitt fall antingen en Napoleon eller en Budapest vilka just Balders för övrigt tillverkar med den äran. Den normalt långa kön fram till disken var denna dag dubbelt så lång som vanligt. Inte för att det var helg utan för att ett av de två butiksbiträdena var intensivt upptagen med att texta en födelsedagstårta till lille Lucas som tydligen fyllde fem år. En Princesstårta med tolv bitar, det vanliga täcket av grön marsipan och pudersocker och den obligatoriska rosen, som medan jag står där också blir försedd med ett "Grattis" till "Lucas, 5 år". Allt sammantaget talade ju detta för ett mindre kalas i familjens sköte. Lille Lucas, hans mamma, pappa och syskon, hans bäste kompis, mormor och morfar, kanske till och med farmor och farfar trots att sådana umgås mindre med sina barnbarn än den äldre generationen på mammans sida.

När det så till sist är min tur att beställa dyker det plötsligt upp en man som trots sitt yttre tycks bry sig föga om den svenska seden att inordna sig i kön. En välklädd svensk man i min ålder, etablerad övre medelklass och om han nu är överläkare eller bara en vanlig direktör är mindre intressant eftersom han tillhör den där typen som är van vid att alla runtomkring honom gör som han säger åt dem att göra. Dessutom rejält förbannad. Det var han som hade "ringt för en halvtimme sedan" och nu viftar han upprört - i höjd med mitt fårade anlete - med en öppen tårtkartong där "Fredrik" gratuleras på femårsdagen men i övrigt är det samma slags tårta som till lille Lucas som för övrigt är "helt förtvivlad på sitt eget födelsedagskalas" eftersom hans egen Morfar tydligen inte ens vet vad han heter.

Butiksbiträdet uppträder med allt det lugn som situationen kräver. Beklagar det missförstånd som tyvärr har uppstått, håller fram den tårta som hon just dekorerat färdigt och försäkrar med ett vänligt leende att problemet numera är löst. Av "Morfars" ansiktsuttryck förstår vi samtidigt att detta alls icke är fallet. Oavsett om han nu är Morfar eller Farfar, Överläkare eller en vanlig Direktör, företer han alla tecken på ett nära förestående slaganfall och man behöver inte leva och verka i Sherlock Holmes anda för att förstå att det numera handlar om den livsavgörande skillnaden mellan ett k - som i verklighetens Lukas - och det c som står textat på hans tårta. Och själv väljer jag att lämna platsen för denna tragedi utan min lilla bakelse. Din sorg är personlig. Den lever i ditt eget hjärta och lämnar inget utrymme kvar för relativa värderingar. På vår jord lever några hundra miljoner barn som är i samma ålder som Lukas och med nittio procent av dem är det så enkelt att de i vart fall aldrig kommer att harmas av en tårta där de fått fel namn och med tio av dem är det till och med så enkelt att de kommer att dö av svält under den halvtimme som det tar att texta de tre versionerna av Lukas tårta. Detta är naturligtvis inte lille Lukas fel. Vad jag hoppas är bara att när han väl blivit stor förstår den saken och lever sitt liv som vuxen utifrån den insikten. Inte som sin "Morfar", förhoppningsvis, och i övrigt, Lukas, så skickar jag dig ett hjärtligt grattis på din födelsedag. Hipp, hipp, hurra...

© Leif GW Persson