Expressen, 9 mars 2014

De Adertonspaning

För drygt en vecka sedan blev min gamle kamrat Klas Östergren invald i Svenska Akademien. Vi känner varandra sedan 1980 då vi arbetade som sommarvikarier på denna tidnings kulturredaktion. Vår Chef och Andlige Fader, Arne Ruth, var ständigt frånvarande. Han befann sig i Tyskland "för att träffa intellektuella" - ett annars inte helt vanligt skäl till att fäder håller sig undan - vilket gav mig och Klas gott utrymme att prata om mer jordnära frågor som fruntimmer, boxning och dansbandsmusik samt även ta en och annan snaps till lunch. Numera är Klas vorden en av De Aderton, tillika på stol nummer elva efter Den Store Ulf Linde. En värdig efterträdare, ett gott val och jag vill härmed gratulera honom av hjärtat. Samtidigt varna honom för avundsmän av bägge könen.

Många av våra gemensamma kolleger har nämligen, i de slutna sällskap där sådana som de ju merendels vistas, valt att uttrycka farhågor för att invalet i Akademin kommer att stäcka hans skaparkraft och föra honom in i tystnadens mörker. Huruvida detta skulle bero på all den ärtsoppa och punsch som han förväntas konsumera, eller det ständiga utdelandet av priser och stipendier, är mer oklart. Över hela resonemanget vilar en stark doft av rönnbär och själv vill jag därför vara den förste att understryka att Klas är en ännu obruten och dådkraftig man, blott 59 år gammal och i en relativ mening närmast en ung spoling i den församling där han numera hamnat, och att vi säkert kan förvänta oss att han även i framtiden bjuder på åtskilliga tänkvärda pojkstreck.

De Sextertonspaning

Bara några kvarter från De Adertons lokaler i Gamla stan ligger Högsta domstolen. Bland jurister känd som Elefantkyrkogården där våra sexton justitieråd tillbringar åtminstone spridda delar av sin tid. Ett exklusivt sällskap där jurisprudensens stora män och kvinnor i upphöjd ro förväntas bereda sig inför den sista resan över mörka vatten. Med en av dessa Sexterton är det tyvärr så att han icke insett skälet till sin upphöjelse. Under en längre tid har han trumpetat väldeliga, tillika valt att göra det med snabeln uppstoppad i sin egen bak, vilket väckt både förargelse och förvirring i hans normalt såväl tystlåtna som frisinnade omgivning. Som om inte det räckte och blev över har han också förutskickat att han redan i år avser att ge ut sina samlade trumpetstötar i form av en bok. Huruvida denna är tänkt som en förberedelse inför ett medlemskap i en något större församling är dock oklart. Framtiden må utvisa, framtiden må även döma.

© Leif GW Persson