I veckan som gick slutade Hasse Aro som programledare för "Efterlyst" på TV3. Det första programmet sändes för tjugofem år sedan och Hasse har varit med i stort sett hela tiden. Han är ett stycke livs levande tv-historia, helt enkelt, och det finns ytterst få tv-program inom samhällssektorn som gått så länge. När "Efterlyst" startade var det hela mycket kontroversiellt och det fanns åtskilliga kulturpersonligheter som ondgjorde sig över att ett tv-program skulle ägna sig åt att jaga brottslingar. Kortfattat gick kritiken ut på att detta var polisens och de rättsvårdande myndigheternas sak. Medierna skulle inte delta i någon polisjakt och peka ut ännu inte dömda som skyldiga till grova brott. Ännu mindre göra det genom att visa bilder på dem. Mediernas uppgift var att beskriva det som faktiskt hade hänt och lämna gärningsmännen i fred till dess att domstolen hade sagt sitt och gett dem facit. I dag har den kritiken tystnat. Inte beroende på att den gav en felaktig beskrivning av det sätt på vilket medierna alltid har beskrivit brott. Heller inte för att den skulle sakna goda moraliska, mänskliga och juridiska argument utan för att det omgivande kriminalpolitiska klimatet blivit ett helt annat och betydligt hårdare.

Den fråga som i dag vållar debatt är om man skall kunna hänga ut dömda personer på privata databaser som är tillgängliga för alla och envar och under vilka former som detta i så fall skall tillåtas ske. Utan att ens diskutera den delen av problemet kan man samtidigt konstatera att den utvecklingen har gått betydligt längre i USA och många andra västländer utanför Sverige och att såväl den offentliga rättsapparaten som det privata kriminalpolitiska initiativet numera betraktar den gamla skampålen som en både effektiv och moraliskt acceptabel åtgärd. Tyvärr är det också en naturlig följd av den kriminalpolitiska utvecklingen. Den gamla tesen om att den som har avtjänat sitt straff också har sonat sitt brott har förvisats till kriminalhistoriens skräpkammare. "Skall man göra omelett måste man knäcka ägg", som många framträdande poliser har valt att uttrycka saken. En pragmatism av det slaget har också en olycklig förmåga att slå klorna i även normalt tänkande människor. Det är som om jaktlusten tar över ens förnuft och medmänsklighet och själv är jag ett bra exempel på detta.

Jag medverkade i programmet "Efterlyst" från slutet av nittiotalet fram till och med vårsäsongen 2010. Totalt tolv år och med hjälp av våra tittare klarade Hasse och jag upp mer än tusen brott som annars skulle ha blivit ouppklarade. Huvudsakligen våldsbrott och genomsnittligt grova sådana, till och med några mord. Hasse och jag fungerade som den förmedlande länken mellan många hundratusen tittare och polisen. Och för oss räckte det med att en av dem som såg oss hade något att berätta och var villig att göra det. Vid några tillfällen fick jag också uppleva den professionella tillfredställelse som kommer sig av att du lyckats beskriva en ännu okänd gärningsman på ett sådant sätt att polletten plötsligt trillade ner hos någon som lyssnade på mig. Det är det jag minns. Det andra har jag valt att inte tänka på och möjligen är det ett uttryck för att även normalt funtade människor sällan kan välja mellan det som är enbart gott eller enbart ont.

© Leif GW Persson