Minns ni Thomas Östros? För bara ett år sedan var han Socialdemokraternas ekonomiske talesman och stark kandidat till att efterträda Mona Sahlin som ny partiledare. Fast så blev det inte. Numera har han helt lämnat politiken och i veckan som gick fick han nytt jobb som verkställande direktör för Bankföreningen, bankernas egen intresseorganisation.

Som ekonomisk talesman var han alldeles utmärkt. Goda baskunskaper om ekonomi, välformulerad, väl påläst i konkreta frågor med förmågan att sätta fingret på rätt ställe. Inte minst när det gällde våra bankers sätt att sköta sin verksamhet. Östros var en skarp kritiker av de fyra storbankernas monopolsträvanden, den ohämmade girigheten bland bankernas chefer, inte minst det sätt på vilket de drev sin verksamhet och de risker som de då utsatte alla oss andra för.

I år kommer de fyra svenska storbankerna Nordea, SEB, Handelsbanken och Swedbank att dela ut närmare trettio miljarder till sina aktieägare. Mellan tummen och pekfingret motsvarar detta ungefär hälften av den vinst man gjorde under förra året, men innan man räknat fram den siffran hade man redan avsatt åtskilliga miljarder i form av rena fantasilöner, bonusar, provisioner och framtida pensioner till några hundra tjänstemän i bankernas ledning.

När ekonomin rullar på som förväntat tjänar bankerna hur mycket pengar som helst och i allt väsentligt handlar det om att skaffa sig en så stor omsättning som möjligt. Med de bonusar och provisioner som man betalar ut är det ännu enklare eftersom de usla affärerna är lika värdefulla som de goda när det kommer till att belöna han eller hon som gjorde dem. Det är storleken på dem som avgör.

Bankchefernas girighet i förening med sättet på vilket de tjänar sina pengar får också långtgående samhälleliga konsekvenser. I dagsläget uppgår de svenska bankernas totala ekonomiska åtaganden till cirka trettontusen miljarder kronor, vilket motsvarar Sveriges BNP under fyra år. Sug gärna lite extra på den siffran. Att de ekonomiska åtaganden som våra banker tagit på sig, för att berika sina ägare och ledare, i händelse av en allvarlig ekonomisk kris motsvarar hela landets bruttonationalprodukt under fyra år.

De svenska bankernas egna kapital är inte lika imponerande. Hur det nu skulle kunna vara det med tanke på hur man i goda tider fördelar sina vinster. Det egna kapitalet utgör i dag sju till åtta procent av deras åtaganden och den andelen har minskat stadigt från ungefär trettio procent i slutet på åttiotalet. I den här meningen är också de svenska bankerna ledande i Europa. Tillsammans med England och Schweiz delar vi tätplatsen bland Europas banker när det kommer till högt risktagande. Enkelt och folkligt uttryckt skulle man kunna säga att svenska bankdirektörer är påtagligt lika grekiska politiker.

Bland ekonomiskt verksamma cyniker är det sedan länge en väl etablerad sanning att risken icke ligger hos den som lånar pengar utan i stället hos den som lånar ut dem. Av detta skall man dock inte förledas att tro att de högsta Räknenissarna på våra banker saknar den insikten. De lever nämligen i den bästa av världar och de vet av egen erfarenhet att om de skulle råka hamna underst i den brasa som de själva tänt på så kommer landets skattebetalare att få stå för släckningsarbetet. Vad det handlar om i deras fall är mycket enklare. Nämligen att berika sig så mycket man hinner medan man hinner. Givetvis väl medveten om att när allt sedan går käpprätt åt helvete så tar det i vart fall inte eld i den egna ändalykten.

Skall bli intressant att se vad Thomas Östros kan göra åt detta hotande nationella elände nu när han fått chansen att göra det inifrån Girigbukarnas egen håla och eftersom vi endast skall dömas utifrån våra gärningar nöjer jag mig tills vidare med att önska honom lycka till.

© Leif GW Persson