Fångad på bild
  Expressen, 30 augusti 2009

Polisen i Malmö har börjat lägga ut bilder på misstänkta förbrytare på nätet och flera andra polismyndigheter har redan sagt att de avser att göra samma sak och söka hjälp hos den stora detektiven allmänheten. I tv-programmet "Efterlyst" har man använt den här metoden sedan starten för snart tjugo år sedan. Filmer och foton från övervakningskameror visas i programmet och sannolikheten för att den som finns på bild också ska få skaka galler ökar dramatiskt. Under de tio år som jag medverkat i "Efterlyst" har vi fört statistik på detta och vet numera att tre brott av fyra, där vi har bilder att visa, kommer att klaras upp. Först visar vi filmen, sedan börjar det ringa på våra tipstelefoner, alla som ringer ger oss samma namn och så dags brukar även Hasse Aro och jag fatta att "Nu du, lilla gubben, är du rökt". Våldtäktsmän, rånare, gatuboxare, tjuvar och bedragare, till och med en och annan mördare, som alla har det gemensamt att hade vi inte visat dem på bild hade de förmodligen klarat sig och fortsatt att härja med människor som i vart fall inte gjort dem något ont.

Vissa minnesvärda kvällar har vi under knappt en timmes programtid tillverkat mer än ett tvåsiffrigt antal år i fängelse för de närmast berörda och möjligen är både Hasse och jag dåliga människor eftersom vi efteråt endast upplevt en stilla inre frid och kanske ett behov av att klämma en och annan kall pilsner efter programmet. Den engelska polisen är den som har den största internationella erfarenheten av den här metoden. I London finns tusentals övervakningskameror som under ett år förebygger och klarar upp tusentals grova brott ute på staden. På ledningscentralen sitter poliserna och tittar på tv, i ständig kontakt med kollegerna ute på fältet. Bilder utan betraktare saknar varje värde, det ska till ögon som ser, professionella erfarenheter som leder dem rätt, order och anvisningar till dem som ska genomföra den handfasta delen av arbetet. Om det är effektivitet man eftersträvar finns det knappast något bättre medel mot den öppna brottsligheten i tätbefolkade områden.

Samtidigt finns det naturligtvis problem i sammanhanget. Det finns en risk för misstag och i "Efterlyst" har vi råkat ut för detta vid några tillfällen. Polisen har gett oss fel bilder och våra tittare har pekat ut fel person. Vid några enstaka tillfällen under tjugo år och att vi efteråt gjort allt som stått i vår makt för att ställa saken till rätta var tyvärr till klen tröst för dem som drabbats.
Låt oss heller inte glömma bort integritetsfrågorna. Det är tyvärr långt ifrån så enkelt att den som inte har gjort något heller inte har något att frukta. Ibland kan det räcka med att man är kändis, kliar sig i rumpan ute på staden eller vinglar in på krogen med någon annan än sin lagvigda. Brottsligt är det hur som helst inte och även ett antal sneda flin och kommentarer på en polisiär ledningscentral är ett intrång i allas vår rätt att få leva i fred så länge vi inte harmar någon annan. Detta förstår också varje tänkande människa. Man behöver inte ens vara JO eller JK för att fatta den saken.

Thomas Bodström har givetvis inte insett detta heller. Nu senast genom att utlova en lagändring där man i våra skolor själva får besluta om hur många övervakningskameror man vill ha. Vi ska vara försiktiga med människor som han. Milt uttryckt är han inte direkt överbegåvad och var han inhämtat sina speciella juridiska kunskaper undandrar sig i vart fall min bedömning. Låt vara att han lyckligtvis är ensam om dem. Bäst är han som en så kallad kontraindikator. Om "Bodis tycker eller tror" någonting så är detta ett starkt skäl att "tycka eller tro tvärtom". Och egentligen borde det väl räcka med att han kliar sig i rumpan medan han funderar på hur det kan komma sig att det är på det viset.

© Leif GW Persson