Börjar just återvända till livet efter att ha tillbragt den senaste veckan på dårhus. Skälet till detta besök var för övrigt både frivilligt och självförvållat eftersom jag just gett ut en bok om min klassresa och som så ofta förr, av orsaker som kanske inte är så svåra att förstå i en rent ekonomisk mening, sammanföll utgivningsdagen med den årliga bokmässan i Göteborg. Att besöka bokmässan i rollen som författare kan ha sina sidor, jag lovar och försäkrar. Under fyrtioåtta timmar förväntas jag således hålla ett halvdussin seminarier och föredrag, tillika medverka i ett motsvarande antal andra aktiviteter, i förbifarten signera ett par tusen böcker och på den tid som återstår ha något att säga - som inte är alltför korkat - till alla de läsare som du träffar i mässvimlet och ytterst är de som ser till att du kan äta dig mätt före sänggåendet. Dessutom ger dig vänliga ord på vägen dit som ett extra påbröd i ditt förvisso självvalda konstnärskap.

Att under två timmar skriva sitt eget namn femhundra gånger på försättsbladet i en bok handlar inte främst om en värkande högerhand utan mer om vad som händer i huvudet på dig. Att du plötsligt kan bli osäker på stavningen av ditt eget namn och börjar skriva Leif med j och ett extra f på slutet, att boken till Boel tillägnas Bodil, att Ove får heta Åke och att det finns ett halvdussin olika sätt att stava till Anne-Marie. Med eller utan bindestreck och med ett varierande antal versaler och e:n i mitten och på slutet. Till och från dyker det också upp läsare med speciella önskemål. Någon som vill ge dig ett tips om Palmemordet som inte kan vänta en sekund trots kön bakom hans rygg. Eller att du ska rita en liten tomte ovanför dedikationen eftersom moster Ebba skall ska få boken först till jul.

Att signera böcker har förvisso sina sidor men långt värre vore naturligtvis motsatsen till det ovan beskrivna. Att få sitta där alldeles ensam under den utsatta tiden, att skapa ett alldeles eget och privat tomrum mitt i den osannolika trängsel som annars råder. Varför hyckla om det och i medias beskrivning av det som händer ägnar man långt större intresse åt längden på vissa författares signeringsköer än åt halten och innehållet i deras prosa. Åt "litterära giganter som Maria Montazami, Camilla Läckberg, Jan Guillou och Leif GW Persson" vilkas författarskap tydligen enklast och bäst kan mätas på just det viset. Ingen nämnd, ingen glömd, allt annat lämnat därhän och svartalferna i mitt eget huvud kan plötsligt härja fritt med mig i kraft av det sällskap där jag just placerats.

Väl hemkommen från Göteborg är det så dags för recensionsdag på min bok. Den här gången är det dessutom extra knepigt eftersom jag valt att skriva en bok om mig själv och det relativa elände där även jag tillbringat min beskärda del av livet.
Alla dagar är inte bra dagar och om jag berättar en vanlig deckarskröna kan jag i vart fall värja mig med att den inte handlar om mig. Men inte den här gången eftersom det är mina egna inälvor som ligger där på bokhandelsdisken och det plötsligt är fritt fram för i stort sett alla att börja peta i dem.

En vanlig fråga till författare är om de bryr sig om recensioner. Förvånansvärt många påstår att de inte ens läser dem och med åtskilliga andra tycks det vara så att de i vart fall tar dem med en axelryckning. Varför bry sig? "Kritiker får aldrig stå staty och skriva kan de heller inte." Helt bortsett från att det sista långt ifrån alltid är sant så måste jag själv tillhöra en annan sort. Jag läser mina recensioner. Jag blir glad när man skriver snälla saker om mig och ledsen när man har elakt att säga och alldeles oavsett om det är sant eller inte. Det är till och med så illa att sådant som plågar mig mest är det jag läser mer än annat.

Fast nu är det över, över för den här gången och snart kan jag åter sträcka ut min hand och gripa tag om mitt förstånd.

© Leif GW Persson