Leif GW Persson


Det är en annan stad som jag möts av nu
 
Expressen, 27 december 2015

Som så ofta förr väljer jag och min hustru att fira jul i Bryssel hos min äldsta dotter och hennes familj. Ett enkelt val.

Hennes man - min svärson - är rena svärfarsdrömmen, de tre döttrarna - mina barnbarn - förtjusande små fransyskor som talar perfekt svenska och vid behov kan hjälpa morfar med hans stapplande franska. Återstår så min dotter som till alla sina övriga kvaliteter även kan räkna det faktum att hon är en utomordentlig kokerska. En spagetti alle vongole som nog är den bästa jag ätit, de vanliga blandade delikatesserna i form av ostron, olika röror på lax och tonfisk, den lokala anklevern och alla de franska ostarna. På julafton lyser såväl skinkan som kalkonen med sin frånvaro och ärligt talat så saknar jag dem inte det minsta. Istället äter vi en Osso Bucco, en gryta på kalvlägg, som skänker både välbehag och en precis lagom mättnad till såväl kropp som själ. Tillika de himmelska dofterna som fyller hela rummet där vi sitter.

Under de senaste trettio åren har jag säkert besökt Bryssel vid ett hundratal tillfällen och jag gjorde det långt innan min dotter och hennes man valde att bosätta sig där. Numera det förenade Europas huvudstad men långt ifrån lika anslående som många andra stora städer. Där finns visserligen ett övermått av både praktfulla byggnader och breda avenyer men det som fäster i ögat, näsan och gommen är annat. Alla dessa krogar som fyller varje kvarter varav många som är förvånansvärt bra, samtidigt det söta och överstarka lokala ölet, frånvaron i centrum av parker och grönområden, av sjöar och fritt rinnande vatten, inte minst det faktum att det av skyltarna på husen att döma finns precis hur mycket bostäder och kontor som helst till omedelbar uthyrning.

Belgarna du möter verkar trivas med livet de lever, stadsbor och borgare som anpassat sig till livet i staden sedan hundratals år tillbaka, och det markanta inslaget av utomeuropeiska invandrare tycks i vart fall inte ha lett till några djupare politiska motsättningar. Som i Molenbeek till exempel, en av de största arton kommunerna i Bryssel belägen en halvmil från stadens centrum, med närmare hundra tusen invånare varav nästan halvparten är muslimer. Ett getto för flyktingar från arabvärlden? Alls icke. Enkelt uttryckt är Molenbeek ett trevligt ställe att bo och vistas på även för en sådan som jag. Föga likt de hårt segregerade och invandrartäta områden som vi möter i stort sett överallt annars i Europa. I England, Frankrike, Tyskland eller i vårt eget svenska Malmö med, för den delen.

Inom västvärldens säkerhetstjänster har man en annan syn på Molenbeek. Mätt med deras mått är det den muslimska terrorismens europeiska hjärta och när jag denna jul - sex veckor efter IS attentat i Paris - anländer till Bryssel är det en annan stad som möter mig. Närvaron av polis och militär är påtaglig, på många ställen överväldigande. Som utanför hotellet där jag bor. På torget utanför står militära fordon, i entrén postar tre unga män från den belgiska militärens insatsstyrkor. Bruna baskrar på rakade huvuden, kamouflagekläder, kevlarvästar, automatgeväret i en läderrem runt halsen. Granskande ögon som i vart fall inte utlovar någon nåd och hastiga rörelser är inte att rekommendera ens för en sådan som ser ut som jag. Plötsligt en annan stad, ett annat Europa och ett annat liv för nittionio procent av de människor som bor där och inte har det minsta med orsaken till det att göra.

Jag hyser inga tvivel om att USA, Västeuropa och Ryssland i förening kommer att till sist utplåna IS i den där enkla militära meningen som består i att du tar kål på dem. Lika övertygad som jag är om att priset för detta kommer att bli mycket högt.

© Leif GW Persson



Tillbaka
> Alla krönikor