Midsommar på landet tillsammans med goda andelar av min stora och växande familj och bättre än så blir inte livet. Kombinationen av matjessill, färskpotatis, kall pilsner och de lyckliga skriken från mina barnbarn som plaskar runt i vår egen sjö bara femtio meter från husknuten.

Mitt i det Sörmland där jorden är som fagrast och livet som fredligast och bättre än så blir det inte. Till och med midsommarvädret har ryckt upp sig. Visserligen molnigt på midsommaraftonen men varmt, vindstilla och uppehållsväder under hela dagen.

När jag vaknar morgonen därpå är det svensk högsommar med det nordiska gryningsljus och den morgondagg som vi faktiskt är ensamma om i den värld där vi människor lever.

Själv är jag klar med min senaste bok. Nu får alla andra ta itu med det praktiska för jag ska ta semester hela sommaren.

Dagliga kvälls- och morgondopp, abborrnät som skall läggas till helgen, kräftfisket om drygt en månad, kanske skjuta ett och annat vildsvin. Samtidigt gott om tid för både tankar, samtal och läsning.

I mitt huvud är den sommar som väntar mig en sommar utan slut. Precis som när jag var en liten gosse som just gått ut första klass för sextiofem år sedan.

Tiden där i mellan kom visserligen mest att handla om annat men hoppet om sommaren lever lika starkt nu som då. Åtminstone i mitt huvud och i den verklighet som jag i vart fall delvis kan råda över.

Veckan som gick tillbragte jag och min hustru i England där vi träffade vår näst yngsta dotter Julia, hennes engelske man och våra två engelska barnbarn. Julia är statsvetare och jobbar som lärare och forskare vid universitetet i Oxford. "Världens främsta lärdomsanstalt", och vad engelsmännen och deras självbild beträffar har de aldrig haft några problem med sådana beskrivningar.

Därmed också en klar fingervisning om hur torsdagens folkomröstning om Englands fortsatta medlemskap i EU skulle sluta.
- Britter är stolta människor, förklarar min dotter. Stolta på ett sätt som ni andra kanske inte riktigt förstår och stoltast av allt är de över att vara just britter.
- Trots att det kommer att kosta skjortan för er om ni kliver av, invänder jag.
- Vad bryr sig en riktig britt om sådant, konstaterar min dotter som verkar påtagligt förtjust när hon gör det.

Under midsommarhelgen har jag så tillfälle att diskutera samma fråga med hennes äldsta syster, Malin.

Hon och hennes franske man Christophe bor och arbetar vid EU i Bryssel sedan snart tjugo år tillbaka och ingen av dem saknar ekonomiska argument mot det vansinniga beslut som engelsmännen just har fattat.

Som dessutom tvingar min franske svärson att sitta kvar på kontoret nere i Bryssel och finslipa de juridiska spetsfundigheter som skall användas vid de kommande förhandlingarna med de svekfulla engelsmännen när han egentligen skulle ha firat midsommar i Sverige tillsammans med sin svenska hustru och deras tre döttrar.

Hunna så långt i vårt midsommarfirande bestämmer jag mig för att det är hög tid att jag, i min egenskap av familjens överhuvud, försöker mig på en sammanfattning av såväl den politiska som familjära situation som vi numera har hamnat i.

Dessutom är jag både vid gott mod och på ett utmärkt humör efter att ha avnjutit norsk matjessill, svensk färskpotatis, grillad hemmaskjuten gris, tjeckisk pilsner, rysk vodka och fransk rödvin.

Efter en inledande beskrivning av det etniska ursprunget i familjen Persson - från Sydamerika i väster till Thailand och Filippinerna i öster, från Sverige i norr till Gambia i söder - avslutar jag så det hela med att sjunga Rule Britannia som en särskild hyllning till den engelska grenen av familjen. Och en mer typiskt svensk midsommar än så kan man väl svårligen tänka sig?

© Leif GW Persson