Tacka vet jag Bo Baldersson Expressen, 26 juli 2009

 

Sommarens stora "snackis" i bokbranschen är Lars Keplers roman "Hypnotisören" (Albert Bonniers förlag, 2009).

Kepler är deckardebutant, skriver under pseudonym och har redan innan boken getts ut satt nytt svenskt försäljningsrekord för utlandsrätter. I stort sett hela världen vill läsa Kepler, åtminstone om man skall tro på förlaget, och detta i förening med att han uppträder maskerad har gett upphov till omfattande spekulationer. Vem är han egentligen? Eller är det kanske en hon? Eller ett författarkollektiv på två eller till och med flera personer?

Resultatet har heller inte låtit vänta på sig och Keplers roman har tillskrivits diverse kända storheter som Henning Mankell, Bengt Ohlsson, Camilla Läckberg och Stieg Larsson. Som alltså inte skulle vara död utan i själva verket lever under hemlig identitet som en svensk motsvarighet till Elvis Presley. Till och med jag själv har fått den äran.

Kepler har också hunnit med att i anonyma intervjuer ge flera bidrag till den här diskussionen och beskriver sig som en person "bosatt i Stockholm", "med barn", som haft ambitionen att skriva "en trovärdig berättelse", med "omfattande och spännande intrig" och "helgjutna personporträtt", och så långt inte mycket till spaningsuppslag, som man säger i min bransch.

Fast sedan hettar det till på allvar eftersom Kepler även "vet en hel del om brottsutredningar, kriminaltekniska undersökningar, förhörsteknik, rättsmedicin och handeldvapen". Dessutom "så gott som dagligen befinner sig inne på, eller i närheten av rikskriminalen". Och allt enligt Kepler.

Själv har jag givetvis läst hans bok och min profil av gärningsmannen blir delvis en annan. En klassisk seriemördarberättelse där den bärande litterära idén är att ta livet av så många att det i vart fall räcker till en roman vad antalet sidor beträffar. Kepler är dessutom en uthållig fan. Närmare sex hundra sidor där ett flertal olika seriemördare engagerats för att ta kål på i stort sett alla som de springer på. Hans stilistiska och verbala förmåga är också väl i paritet med hans store föregångares, Fantomen, men om även Kepler till vardags uppträder iförd ljusblå kroppsstrumpa och randiga kalsonger är än så länge höljt i dunkel.

Vad hans anknytning till Rikskriminalpolisen beträffar kan det dock mycket väl vara sant eftersom han inte vet ett pillekvitt om vare sig polisarbete, förhörsteknik, rättsmedicin, eller något som helst annat av värde i sammanhang som detta.

Sist men inte minst. Kepler är en mycket generös person. Om det läget skulle uppstå att den litteraturälskande allmänheten inte längre klarar av att leva i okunskap kan Kepler tänka sig att kasta masken och träda fram. När han får Nobelpriset i litteratur blir han väl dessutom tvungen och själv kan jag knappt bärga mig.

Senast Bonniers lyckades med det här trixet var 1968. Då debuterade pseudonymen Bo Baldersson och under de följande drygt tjugo åren skrev han totalt elva deckare som tilldrog sig i regeringskansliet, med ett statsråd som hjälte, och ett författarskap som tillskrivits i stort sett alla från Tage Erlander och Olof Palme till Olle Adolphsson och Sven Delblanc. Att det är Bo Baldersson som skulle ha återuppstått som Lars Kepler håller jag däremot för helt osannolikt. Bo Baldersson har nämligen i drygt fyrtio år haft den goda smaken att hålla käften om vem han är.

Leif GW Persson





Tillbaka
> Alla krönikor