Uppvaknande-spaning

Jag vaknar alltid tidigt om morgnarna eftersom generationer av arbetare i min släkt har krökt mina gener på det viset. Vaknar tidigt om morgonen då det redan är hög tid att gå till jobbet som väntar, till jorden, till skogen, till fabriken. Min vila får anstå till kvällen och min bakgrund bestämmer även min dygnsrytm trots att jag sedan länge lever ett helt annat liv och ofta nog skulle kunna ligga kvar i sängen och dra mig halva förmiddagen, om jag så ville.

Mörkerspaning

Flertalet av årets dagar präglas mitt liv av mörkret som omger mig. Det är mörkt långt innan jag går till vila och långt efter det att jag vaknat. Mörkret gör mig dämpad, nedstämd, gör att jag rör mig mindre och långsammare än annars. Tidvis plågar det mig svårt, leder mig in i grubblerier kring livets mening.

Ljusspaning

I går morse väcks jag av ljuset utanför fönstret trots att jag vaknat lika tidigt som jag alltid gör. I öster, på andra sidan sjön alldeles nedanför huset där jag bor, ser jag en smal strimma av ljus, bara anar den mellan granskogen och gråsvarta natthimlen ovanför. Men budskapet är tydligt nog. Ljuset är på väg tillbaka, det Nordiska Ljus som bara omger de utvalda som jag för att kompensera oss för det mörker där vi mestadels vistas.

Vårspaning

Sex timmar senare är det nästan tio grader varmt med en gul sol på en blekblå himmel. För bara en vecka sedan var åkrar och ängar täckta av snö. Nu finns bara enstaka fläckar och snabbt smältande drivor kvar i det skydd som nordsluttningarna ännu bjuder. Våren som driver vintern framför sig, jorden som glupar i sig solvärmen, plötsligt omättlig som en ökenvandrare som nått fram till källan. Jag vänder näsan mot vinden, vittrar mot den som min gamla stövare. känner den doft av jord och av skog som jag saknat i snart ett halvår nu. Doften av det liv som just har återvänt.

© Leif GW Persson