Expressen, 25 mars 2012

Författaren-som-recensent-spaning 1

Författare som recenserar andras böcker är egentligen en styggelse. Icke för ty är det ingen ovanlig bisyssla och även jag själv har tummat på den nåden vid fler tillfällen än ett. Eftersom jag samtidigt är medveten om det moraliska problemet har jag dock tidigt bestämt mig för att enbart skriva om böcker som jag gillar. Och nu är det altså dags igen. Till och med att Göra Vågen inför en Kvinnlig Konkurrent i Deckarbranschen, nämligen Åsa Larsson och hennes senaste bok, Till offer åt Molok (Albert Bonniers förlag, 2012).

Åsa Larsson-spaning

När jag läser en riktigt bra bok börjar jag omgående fundera över vad det är som gör den så bra och i mitt fall - författaren som läsare - handlar det väsentligen om två saker. Att den kollega jag läser har en bra historia och en röst värd att lyssna till. Med Åsa Larsson är det i denna mening mycket enkelt. Hennes berättelser har ett eget ursprung, de förmedlar något nytt som ligger fjärran från genrens alla schabloner och sönderkörda dramaturgiska Allfartsvägar. Dessutom skriver hon på ett sätt som ytterst få författare klarar av.

Hon har ett eget språk som hela tiden skimrar av liv och lyser som allra klarast när hon talar om det mänskliga elände som följer naturligt av hennes val av ämne, hela vägen från vanliga vardagliga tillkortakommanden till den Onda och Bråda död som är dessa berättelsers Trosbekännelse.

Författaren-som-recensent-spaning 2

Fast ibland blir det riktigt knepigt, som nu efter Åsas senaste. Den där vanliga yrkesmässiga avundsjukan, med sitt lilla svarta, snedmynta tryne som väser i ens öra och grumlar en riktigt bra läsupplevelse av de allra uslaste och mest privata skäl. Jag får skärpa till mig, helt enkelt. Så nästa gång vi träffas Åsa, måste du lova mig att berätta hur du bär dig åt. Och större medalj än så orkar jag inte med att ge dig.

© Leif GW Persson