För en och en halv vecka sedan valde det amerikanska folket Donald Trump till landets näste president. Att det skulle bli på det viset förstod jag redan för ett och ett halvt år sedan så fort jag såg vilka kandidater som de båda partierna hade nominerat. Det krävde heller inget större mått av politisk analys. Låt vara att jag då var i stort sett ensam om min uppfattning.

Politiker som Donald Trump dyker inte upp av en slump. Sedan flera år tillbaka ligger de helt enkelt i tiden och att de gör det beror i sin tur på västvärldens politiska och ekonomiska utveckling. En stadigt minskande medelklass, en arbetarklass där risken att proletariseras hela tiden ökar, ett fåtal rika som blir ännu färre och ännu rikare. Så det liberala intellektuella frälse som numera dominerar beskrivningen av detta i den offentliga debatten och i regel väljer att göra det utifrån ideella och inte materiella utgångspunkter.

I termer av gott och ont och rätt och fel och inte som en fråga om den enskildes oro för sin existens. De få gånger man tar sig an den saken är syftet nästan alltid att förklara att tror och tycker man på det viset som han eller hon gör så beror det bara på att man fått saken om bakfoten. I veckan som gick roade jag mig med att gå tillbaka i den debatt som föregått valet av Donald Trump. I början betraktades han enbart som ett dåligt skämt. En person från en dokusåpa som halkat in i politiken på ett bananskal. Visserligen trist nog med tanke på de åsikter som han gav uttryck för men verkligen ingenting som man behövde oroa sig för.

Rader av amerikanska författare, samhällsdebattörer och experter på politik och ekonomi som satte både sin heder och sina särskilda insikter i pant på att det samtidigt snart skulle vara enbart en trist incident. Att ett land som USA aldrig skulle kunna välja en man som Trump till sin president. Hur skulle det gå till? En sådan som han som öppet och starkt ogillade invandrare, mexikaner, muslimer, kriminella, homosexuella och intellektuella.

Huller om buller och i stort sett alla som inte var som han. Betraktade miljöproblem som fantasier som gjorde att hyggligt folk riskerade att bli arbetslösa, såg aborter som en variant på legaliserade mord och av egen erfarenhet visste att kvinnor verkligen gillade att riktiga män uttryckte sin uppskattning genom att daska dem i rumpan och klämma dem på brösten. Vem i hela fridens namn skulle kunna tänkas rösta på en sådan? Svaret på den frågan är enkel. Alla andra som tänker, tror och tycker som han och det kan räcka med ett par exempel för att visa vad jag menar.

Det finns således fler amerikanska kvinnor som delar Donald Trumps kvinno-syn än vad det finns medsystrar som tycker som Hillary Clinton. Tiotals miljoner amerikanska kvinnor som är motståndare till aborter, som anser att deras väsentliga uppgift är att ta hand om maken, barnen och hemmet och att kvinnan är naturligt underordnad mannen. Lägg så till detta ett par tiotal miljoner vanliga arbetslösa amerikaner plus ett likvärdigt antal mexikaner och andra flyktingar och immigranter som redan hunnit etablera sig i sitt nya hemland och inte vill riskera att förlora sin existens till sådana som tar sig in efter dem.

Hunnen så här långt så blir det hela ett ganska enkelt räknestycke som handlar om den omsorg om sig själv och sina närmaste som grundar sig på hur man upplever sin egen situation. Givetvis också ett behov av att finna enkla orsaker som inte kan skyllas på en själv. En historia om de få där uppe och alla vi andra här nere och hög tid att vi försöker ändra på den saken.

© Leif GW Persson