För drygt en vecka sedan föreslog den förre statsministern Göran Persson att det var hög tid att man såg till att kriminalisera tiggeri och beklagligtvis hade hans efterträdare dröjt alltför länge med att ta itu med denna självklarhet.

En djup puff på den godaste av juridikens alla välsmakande cigarrer och självklart av de ädlaste motiv. Enligt Persson betingades nämligen hans legala iver enbart av omsorg om de som det ytterst handlade om. Det var det inte bra för deras moraliska och mänskliga utveckling att "stå på knä på gatan och tigga av andra".

Enligt förslagsställaren var det heller inte fråga om att rikta rättvisans svärd mot tiggeri i största allmänhet – och som gammalt kommunalråd i Katrineholm kunde han givetvis tänka sig att ge lokala dispenser där man fortfarande tilläts leva i laglöst land – utan här handlade det om en mycket speciell målgrupp, nämligen de romer av huvudsakligen rumänskt ursprung som sedan alltför många år tillbaka stör bilden av det Svenska Folkhemmet på i stort sett alla de gator och torg där vi andra, som ännu inte tvingats ner på knä, till och från passerar.Förvisso ett ord i rättan tid och själv kom jag osökt att tänka på ett aktningsvärt avslöjande som reportern Niklas Svensson gjorde i denna tidning för ganska exakt tjugo år sedan, annandag påsk den 8 april 1996. I artikelns rubrik kallades den nyutnämnde statsministern Göran Persson för "Snattsministern" och anledningen till det var att han dagen innan varit inne på godisbutiken Karamellaffären på Drottninggatan, bara ett stenkast från Rosenbad, och snattat smågodis."Snattat", inte "provsmakat" enligt butiksägaren Börje Vesterlund som själv befann sig på brottsplatsen när det hela hände. Dessutom övertygande bildbevisning av själva brottet i form av foton där gärningsmannen stoppar just tillgripet godis i den egna munnen. Ett gediget journalistiskt arbete, juridiskt blytungt men samtidigt inte åtalbart eftersom butiksägare Vesterlund beslutat att låta nåd gå före rätt. Gärningsmannen hade visserligen inte frågat honom om lov men eftersom "Göran var gammal stamkund" tänkte Vesterlund ändå låta saken bero. "Stamkund" – ett starkt vittnesmål med tanke på gärningsmannens exteriör – och att vända sig till Efterlyst för att klarlägga hans identitet behövdes heller inte.

Kvar finns frågorna tjugo år senare med tanke på den gamle syndarens nyväckta kriminalpolitiska ambitioner och ytterst handlar det naturligtvis om hans trovärdighet. Att Göran Persson någon gång under sitt liv skulle ha tvingats ner på knä håller jag för högst osannolikt. Intar man den positionen så kan det väl bara vara ett uttryck för ett fritt val för hur skulle man annars kunna få dem att resa sig med hjälp av straffhot och straff? Människors minne varierar och mest när det kommer till sådant som man själv hittat på. Hos vissa kan det vara kort, till och med kortare än deras samvete och förstånd. Smått nog för att kunna rymmas i hjärtat även hos den som faktiskt saknar ett sådant. Den politiska opportunismen hämmas inte av slikt och färgen på kläderna man bär bestäms av tillfället enbart. Själv tycker jag att det är hög tid att vi kraftigt skärper straffen för just snatteri av smågodis. Allmänt åtal, obligatoriskt fängelsestraff, förlust av medborgerligt förtroende, utan undantag och strafflindringsgrunder.

© Leif GW Persson