Sjukhusmat-spaning

Om jag nu skall säga något kritiskt om min erfarenhet av vården på temat "den gnällige patienten" så får det bli om maten. Den förtryckta matsedel som jag erbjöds att välja från verkade visserligen lovande nog men de två försök som jag gjorde avbröt jag på ett tidigt stadium eftersom jag inte ville äventyra den övriga vårdinsatsen. I stället ringde jag till hustrun och som den trogna och goda kvinna hon är infann hon sig redan inom en timme omgiven av himmelska dofter från de påsar som hon medförde från en närbelägen och fullt begriplig krog.

Guleböj-spaning

På kvällen efter operationen får jag i hustruns frånvaro trösta mig med en banan och i förening med den generösa morfindos som jag intagit till förrätt hamnar jag omgående i närmast lustfyllda språkliga spekulationer. Som ju alla svenskar vet så heter banan "guleböj" på norska. Något som samtidigt alla norrmän envist förnekar. Banan heter "banan" även på norska.

Morfinpåverkad Guleböj-spaning

Varför i hela fridens namn de nu gör det, tänker jag i mitt upprymda tillstånd, eftersom ordet faktiskt beskriver den frukt som du just avser att sätta i dig och gör det på ett närmast genialt särskiljande sätt. Undrar just vad de kallar en melon, tänker jag men i just det ögonblicket måste jag ha somnat eftersom jag ännu inte har något svar att ge dig.

Hem-till-gården-spaning

Inleder min återkomst till gården med en promenad mellan ytterdörren och bryggan nere vid sjön. Visserligen på kryckor men med samma stolthet som en gammal dressyrhäst under en väl genomförd passage. Direkt därefter intar jag så äntligen mitt arbetsrum högst upp i huset, och femtio trappsteg dit, för att inleda arbetet med den kolumn som jag skall skicka till tidningen på påskafton. Hemma, äntligen hemma!

© Leif GW Persson