Privata hågkomster av en rättsskandal Expressen, 1 december 2013

I oktober 1993 fick jag ett vänligt brev från dåvarande överåklagaren Christer van der Kwast där han bjöd in mig att titta p?en mordutredning som han trodde kunde vara "av intresse ur forskningssynpunkt". Till saken hör att jag vid den här tiden var chef för Rikspolisstyrelsens forskningsavdelning. Det ärende som Kwast ville prata om var "seriemördaren Thomas Quick". Av olika skäl ?jag hade väl helt enkelt för mycket att göra ?kom det att dröja fram till sommaren året därp?innan jag fick tillfälle att träffa Kwast och hans medarbetare och titta p?deras utredningsmaterial. Det lilla som s?här dags fanns i deras förundersökning gjorde mig inte särskilt komfortabel och när jag dagen därp?bjöd Kwast p? lunch passade jag p?att uttrycka mina farhågor.

Som jag redan d?såg p?saken fanns det en betydande risk för att de hade råkat ut för en mytoman som försökte sälja p?dem falska erkännanden. Jag hade inget konkret som jag kunde sätta fingret p? Det var mer en allmän känsla av att deras misstänkte gärningsman stämde mycket dåligt med den befintliga kunskapen om seriemördare både när det gällde hans personliga bakgrund och de motiv som han talade om. Mest av allt när det kom till hans brottsliga tillvägagångssätt, hans "Modus Operandi". Om nu Quick var den som han påstod sig vara var han faktiskt unik jämfört med tidigare kända seriemördare och själv är jag närmast allergisk mot den typen av undantag.

Jag minns ocks?att Kwast verkade ta mina synpunkter p?det största allvar. Vår måltid avslutades i bästa sämja och när vi skiljdes åt var det med ett ömsesidigt löfte om att snart ses igen och fortsätta de diskussioner som vi just hade inlett. S?blev det nu inte. Bara något år senare är vi i fullt krig med varandra och vår fortsatta skriftväxling handlar uteslutande om olika försök från Kwasts sida att stoppa den vetenskapliga undersökning om "seriemördaren Thomas Quick" som jag d?genomför tillsammans med min kollega Ulf Åsgård.

Fem år senare är det dags igen. D?ringer jag upp Claes Borgström för att informera honom om min och Åsgårds undersökning om Thomas Quick och inte minst det faktum att vi numera anser oss kunna leda i bevis att Quick är en bluff, rakt av och till hundra procent, och att han även lyckats föra Claes bakom ljuset. I den senare delen är det tyvärr ocks? s?illa att jag har ett antal konkreta frågor som jag vill att han skall svara p? Han blir, milt uttryckt, inte särskilt glad och när samtalet avslutas efter en kvart innebär det slutet p?en flerårig vänskap. Fram till dess hade Claes varit en god vän som jag hållit högt av både privata och yrkesmässiga skäl och när min yngste son råkar i klammeri med rättvisan är det Claes som hjälper både honom, mig och min familj med all sin professionella kompetens och personliga omsorg. Tacka fan för att jag saknar honom trots att han fått hela Quicksaken om bakfoten.

Första gången jag träffar Göran Lambertz mellan fyra ögon var 2006. Jag ringde upp honom för att uttrycka min uppskattning av det projekt om felaktigt dömda som han initierat under sin tid som justitiekansler och som han tyvärr fått mycket kritik för bland sina juristkolleger. En vecka senare bjöd jag honom p?lunch p?Operabaren. Det var en mycket angenäm sittning där vi diskuterade både yrkesmässiga och privata frågor och inte minst hur Göran p?nytt skulle kunna sammanföra mig och Claes under mänskligt fungerande former.Och i allt det som till sist händer blev det precis tvärt om.

Den 20 augusti 2012 debatterar vi Thomas Quick i SVT:s Aktuellt och jag blir s?förbannad p?honom att mitt dåliga hjärta håller p?att ta kål p?mig. I en mening är allt detta mycket enkelt. I sakfrågan är det jag som har haft rätt hela tiden. I en mänsklig mening är det samtidigt mycket svårt. Hade jag kunnat välja hade jag valt andra motståndare än Claes och Göran. Christer van der Kwast avser jag dock att behålla eftersom det är han som är den ytterst ansvarige för en av de största rättsskandalerna i vår historia. Ibland får man vara glad åt det lilla och stor tur att jag inte hann bli vän med honom ocks?

?Leif GW Persson