Professorns span-nytt Expressen, 15 februari 2009

 

1. Ferlinspaning

Skänk mig nu bara ett rimord på sol, när jag redan har använt fiol och viol”. Det är Nils Ferlin som säger det i dikten En valsmelodi. Tänkvärda och tröstande ord för oss alla och i särskild hög grad för de av oss som med jämna mellanrum förväntas att både skriva i tidningen och hela tiden ha något nytt att säga.

2. Magerspaning

Nils Ferlin var "ganska mager om bena, tillika om armar och hals", i såväl dikten som i verkligheten, men med mig är det tyvärr tvärtom. Gör därför återkommande försök att åtminstone till det yttre efterlikna det exteriöra idealet för en diktare. Nu senast genom en så kallad GI-diet trots att jag väl enklast borde ha sökt mig till Göran Greider som både är en klok karl, en god vän och en i dubbel mening stor poet. Tillika smidig som en panter de gånger han vaktat målet åt författarlaget när de spelat fotboll mot sina förläggare.

3.Hjärnspaning

Det är våra hjärnor som är skulden till västvärldens fetmaepedemi. Vi människor använder nästan en fjärdel av vårt energiintag för att försörja hjärnan. Detta till skillnad från apor som bara behöver åtta procent, alla andra djur som klarar sig gott på tre till fem procent och en vanlig vandrande pinne som kan tänka till utan ens en ynka hundradel av det han eller hon sätter i sig. Detta enligt William Leonard, världsledande expert på antropologisk fetmaforskning. - Våra förfäder måste röra sig över stora ytor för att leta föda, förklarar Leonard. Vi däremot behöver bara ringa ett telefonsamtal för att få maten hemburen till dörren.

4.Potatisspaning

I en GI-diet är varje potatis en dödssynd. Därför tillbringar jag mina nätter i ångestfylld dvala. Med desperat arbetande armar och ben vallar jag lakanen till en svettig sträng mitt i sängen. Jag drömmer våta drömmar om att vräka i mig denna rotknöl som måste ha varit en gåva från Gud och rids strax av maran i den fåfänga jakten på den. - Vi har slutat sälja potatis, säger den magra snabbköpskassörskan och ruskar på sitt lilla huvud på sin smala hals. Sedan pekar hon finger åt mig och skrattar som en galning. - Potatisgris, potatisgris, skriker hon efter mig medan jag flyr mot utgången och den vakenhet som i brist på potatis hotar att beröva mig de sista resterna av mitt förstånd. Marken på gården där jag bor är snötäckt, hård och frusen. Mellan dröm och dvala irrar jag över åkrarna. Desperat sökande efter den enda ynka lilla potatis som kan rädda mig från att bli helt galen.

© Leif GW Persson



Tillbaka
> Alla krönikor