Fotboll, folkfest, triumf & förnedring
 

I veckan som gick blev det mer fotboll i mitt liv än vad det har varit på åtskilliga år. VM i Brasilien och semifinalen mellan värdlandet och Tyskland kommer jag att bära med mig under återstoden av min jordavandring.

Ett gladiatorspel som hade precis allt det som tiden numera kräver; folkfest, gränslös triumf och total förnedring. Plus alla dessa inkallade experter som en extra knorr på dramats svans.

Hur "Den tyska lagmaskinen" formligen krossade hemlandets "Sambavirtuoser", förvandlade dem till vanliga desperata deltagare i Sista Dansen på ett valfritt svenskt stadshotell.

Någon större expert på fotboll har jag aldrig utgett mig för att vara av det enkla skälet att jag inte är det. Däremot har jag ögon att se med och åtskilliga tusen timmars praktisk erfarenhet från barn- och ungdomsåren.

Den beskrivning som de sakförståndiga försöker pracka på mig lämnar mig därför kall. "Den tyska lagmaskinen som krossar allt motstånd?" Vad jag ser är klassisk ingenjörskonst tillämpad på fotbollsplanen. Hur man med tysk noggrannhet utnyttjar hela den yta som utgör grund för det som nu skall ske. Dessutom det uppenbara. Att de tyska spelarna har lika mycket boll i sina fötter och huvud som deras motståndare och redan inom ett par minuter efter avspark förstår jag vad som kommer att hända.

Detta trots att jag aldrig var någon större talang under de dryga tio år då jag själv sparkade boll oavsett årstid, väderlek eller till och med snödjup. Det fanns alltid en eller flera i skolklassen där jag gick - eller laget som jag spelade i - som var bättre än jag.

Höjdpunkterna i min karriär två matcher i den tidiga Sankt Eriks-Cupen och ett högst tillfälligt inhopp i skollaget.

Och om jag inte minns fel så åkte vi på däng vid samtliga dessa tillfällen under min korta tid som fotbollsspelare.

I så måtto, sett till talang och prestation, var jag inte det minsta lik många av mina författarkolleger i samma generation. Atleter under ungdomsåren, Skönandar som vuxna. Som min gamle kamrat och trätobroder Jan Guillou som redan under sina tidiga tonår borde ha stått överst på prispallen i OS i simning förutsatt att han bara hade hamnat i rätt bassäng.

Eller ännu bättre, sprintern och fotbollsspelaren Björn Ranelid som i sin krafts dagar rörde sig snabbare än sin egen skugga och besatt en bollkänsla som måste ha fått Zlatan att framstå som närmast valhänt när det kom till det sätt på vilket han använder sina fötter jämfört med den unge Björn.

Sådan var inte jag. Ett stort intresse, en blygsam talang i form av en viss bollkänsla. Ganska snart får jag andra intressen. Tänka, läsa, skriva, fruntimmer och alla andra sinnliga utsvävningar.

Någon expert blev jag aldrig. Fast Zlatan känner jag och jag har till och med haft ihop det med en kvinnlig fotbollsspelare som spelat åtskilliga landskamper. Och i den meningen finns det hopp för oss alla.

© Leif GW Persson