Leif GW Persson


Jag ligger sömnlös över mordet på Ida
 
Expressen, 13 december 2015

Han mår dåligt. En timme tidigare har han grälat med sin pappa om en ren struntsak och när Ida springer förbi honom förstår han att han måste döda henne. En mycket stark känsla. Något som han är tvungen att göra. Som om någon satt inne i hans huvud och befallde honom att göra det. Några minuter senare är det ett faktum. Ida är död innan hennes liv egentligen ens har hunnit börja. Kristoffer kommer att tillbringa de närmaste tio åren i fängelse. Deras närmaste anhöriga – det gäller såväl Ida som Kristoffer – kommer att dagligen få leva med sorgen efter det obegripliga. Det som inte borde ha fått hända om det nu hade funnits någon rättvisa här i livet.

På tisdag inleds rättegången vid Attunda tingsrätt i Sollentuna. Kristoffer är åtalad för mord, försök till våldtäkt och brott mot griftefriden. Den jordiska rättvisan har avsatt tre dagar för att klarlägga det som hände och sammantaget är det hela en djupt sorgesam historia. Under veckan som gick har jag ägnat mig åt att läsa förundersökningen. Åtskilliga hundra sidor förhör med Kristoffer, ännu fler som handlar om andra och annat. Dessutom åtminstone några tiotal sidor som jag saknar, nämligen olika uppgifter ur brottsplatsundersökningen samt det rättsmedicinska protokollet. Skälet till att de inte finns med är att åklagaren har bestämt det och sannolikt har han gjort det för att skona de anhöriga. Jag är själv väl medveten om det här problemet. Att inför offentligheten kommentera grova brott är en både riskfylld och grannlaga uppgift när det kommer till de som står offret eller gärningsmannen nära. Att ens berätta om detaljer i samband med en gärning kan få drabbande och långsiktiga konsekvenser trots att de skulle ge en betydligt bättre beskrivning och förklaring till det som har hänt.

Detta vet jag av personlig erfarenhet. Genom åren är det åtskilligt sådant som jag undanhållit mina tittare och lyssnare. Sådant som jag bara diskuterat med mina kolleger, de som haft ett yrkesmässigt förhållande till saken. Det här är naturligtvis en praktik som har sina risker helt bortsett från att den i en rent intellektuell mening är otänkbar. Det är inte på det här viset som man finner sanningen. Jag skall ge ett exempel på vad jag menar. Av förhören med Kristoffer och de frågor som polisen ställer till honom kan jag naturligtvis räkna ut åtskilligt av det som framkommit i samband med den rättsmedicinska undersökningen.

Mitt problem är att jag är utlämnad till vad poliserna tror om dessa omständigheter. Jag kan inte bilda mig en egen uppfattning och det räcker för att hålla mig sömnlös om nätterna.

Vid åtskilliga tillfällen under mitt yrkesverksamma liv har det nämligen hänt att de som drivit utredningen av ett brott har haft fel. Något som vi missat, något som vi inte kände till och därför inte kunde granska och analysera innebörden av. Till detta alla andra och långt vanligare fel som kommer sig av våra rent mänskliga och individuella brister. Mordet på Ida är kriminologiskt intressant. Det innehåller nämligen detaljer som jag aldrig tidigare har stött på när jag gått igenom undersökningar om liknande fall av dödligt våld.

Mitt problem är att jag kan ha fått det hela om bakfoten beroende på att det är sådant som jag tvingats läsa mig till mellan raderna för att åklagaren valt att hemligstämpla det. Oavsett vilket är det till men för en bättre utredningsverksamhet.

© Leif GW Persson



Tillbaka
> Alla krönikor