Varför Capote slutade skriva Expressen, 12 juli 2009

 

Läste häromdagen en ny tidskrift. Ny för mig vill säga - för den har funnits ett bra tag - och det var som så ofta förr en av mina döttrar som tipsade mig om saken. Den heter Filter, "ett läsmagasin för nyfikna", och sommarnumret innehöll ett flertal både läsvärda och välskrivna artiklar om allt från uppfödningen av grisar och rasbiologernas drömmar om den perfekte svensken, till ett längre reportage om Iprenmannen. Och om det inte vore för kvinnorna i min närhet, på ständig spaning i den tid de lever, skulle jag bara vara ännu en excentrisk ignorant i den övre medelåldern.

Iprenmannen, tv-reklamens svar till varje värkande huvud, heter i verkligheten Johan Neumann. En spännande människa, ett märkvärdigt livsöde. När han var barn försökte hans föräldrar sälja honom till en cirkus, som tonåring bodde han på en bordell i Wien och det är ändå bara början på historien.

Av bilderna i tidningen kan jag också konstatera att han tycks ha samma klädsmak som den amerikanske författaren, Truman Capote, och det är först nu som jag börjar närma mig själva poängen med den här kolumnen.

För mer än trettio år sedan sprang jag på Capote i baren på Mark Hopkins hotell i San Francisco. Han satt längst in i det dunklaste hörnet iförd gul linnekostym, röd sidenkravatt och en djup och innerlig önskan om att bara få bli lämnad i fred. Något som jag tyvärr missade eftersom jag läst hans stora dokumentärroman "In cold blood", och bara... måste... få uttrycka min beundran.

Jag hann blott med början på den inledande meningen, "Mr Capote, I am a great fan..." innan han störtade upp ur sin djupa fåtölj, gav mig ett skakande pekfinger, väste, "Die, die, die", och rusade ut. Vårt första och enda möte och särskilt långt blev det inte heller trots alla frågor som jag hade på tungan.

Den här händelsen plågade mig ganska många år och en tid var det till och med så illa att jag tyckte att det var "mitt" fel att han under återstoden av sitt liv aldrig skrev något som ens kom i närheten av "In cold blood". Inte enbart mitt fel, givetvis, men ändå en skuld som jag delade med alla andra som bestulit honom på hans ensamhet när han som bäst behövde den.

"The Great American Novel", det är så man säger i USA, och jag tror att varje riktig författare oavsett hemvist, i sitt inre när en tanke om att få skriva "Den stora romanen". Romanen med stort R, den allt omfattande, allt avgörande. "Sista ordet i den skönlitterära frågan", om man så vill och för att ta det i kamerala termer.

Ingen av oss kommer någonsin att göra det, eftersom skönlitteraturen i sig gör just det uppdraget omöjligt, men några av oss kommer att hamna mycket nära och Truman Capote var en av dem.

En gång skrev han bättre än vad han ens vågat drömma om. Nära, så nära, som det är möjligt att komma och så fort han var tillbaka insåg han att han aldrig skulle kunna ta sig dit igen. Den saknad han då kände, eftersom han varit närmare än nästan alla andra, måste ha varit svår att bära och den uppvaktning som följde näst intill outhärdlig.

En dag ska jag skriva Den Stora Romanen och när jag väl är klar med den ska jag återgå till att skriva helt vanliga romaner. Berätta en bra historia helt enkelt och medan jag ändå håller på ska jag försöka göra mitt bästa.

Leif GW Persson





Tillbaka
> Alla krönikor