Expressen, 12 april 2009

Annika Östberg är inte ett offer

Annika Östberg är femtiofem år gammal. När hon var elva träffade hennes mamma en amerikansk affärsman, flyttade till USA och tog dottern med sig dit. Några år senare återfinns Annika i norra Kalifornien. En inte ovanlig tonåring i tiden, en snygg blond tjej, en hippie och pundare i högen som ganska snart löper linan ut. Förvandlas till tung missbrukare, prostituerad och yrkeskriminell med en brottslighet som nästan inga kvinnor i hennes generation ens har kommit i närheten av. Alldeles oavsett deras tidigare historia.

Arton år gammal hugger hon ihjäl sin langare, nio år senare mördar hon och hennes pojkvän, inom loppet av ett dygn, först en krögare och sedan en polis. Annika Östberg har dödat tre människor, låt oss inte huttla med den saken. Dessutom hunnit med det mesta på vägen dit. Allt ifrån att sälja sprit och knark till minderåriga, via vanliga stölder, bedrägerier och narkotikabrott, till grova rån och mordförsök. Nu i veckan har hon efter snart ett halvsekel återbördats till sitt fosterland. Direkt från fängelset i Kalifornien där hon tillbringat de senaste tjugoåtta åren av sitt liv.

Av sin svenske advokat Leif Silbersky har hon framställts som ett offer för vidriga omständigheter i allmänhet och brister i den amerikanska rättvisan i synnerhet. Som beskrivning av Annika Östbergs liv är det lika rättvisande som när han försöker förklara en annan av sina klienters beteende, Anders Eklund som mördade lilla Engla på det mest bestialiska vis, genom att hänvisa till Stig Dagermans novell om att döda ett barn. Läs den gärna så förstår ni vad jag menar och som jämförelse är det kränkande på ett sätt som trotsar varje normal människas förstånd.

Annika Östberg är inte ett offer för rättvisan i USA. De närmare trettio åren i amerikanskt fängelse har hon tjänat ihop till helt på egna meriter. Med facit i hand och nyss utsläppt har hon till och med kommit lindrigare undan än flertalet av sina olyckssystrar. Hade hon begått samma brott här hemma hade hon suttit inne lika länge. Låt oss inte huttla med den saken.

Annika Östberg blev en hjärtefråga för den svenska regeringen och i dessa dagar turas Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt och Beatrice Ask om att gratulera varandra till sitt framgångsrika humanitära arbete. Insatser, som i ljuset av den moderata kriminalpolitiken, ter sig helt obegripliga.
På svenska kriminalvårdsanstalter sitter cirka hundrafemtio interner - varav ett halvdussin kvinnor - som är dömda till livstids fängelse för mord. Nästan alla med en brottslighet av betydligt blygsammare kaliber än den som Annika Östberg gjort sig skyldig till. Och nästan alla längtar de därifrån. Med föga framgång eftersom de, gång på gång, förvägras resning, nåd, tidsomvandling, eller till och med en ynka permission, av samma regering som slog knut på sig själv för att "befria Annika Östberg från fångenskapen i USA". Och låt oss inte huttla med den saken heller.

Det som är goda människors adelsmärke är styrkan att förlåta även de som betett sig illa eller mindre väl och ingen tänkande och kännande människa kan tro på det eviga straffet. Så, välkommen hem Annika. Till skillnad från nästan alla andra så är du förlåten. Men se för fan till att sköta dig för är det något som den svenska kriminalpolitiken inte behöver så är det en kvinnlig motsvarighet till Lars Inge Svartenbrandt.

Glad påsk, förresten.

© Leif GW Persson