Sedan polisen förstatligades 1964 har vi haft åtta olika rikspolischefer som ledare för landets polisorganisation. Tre av dem – Nils Erik Åhmansson, Björn Eriksson och Stefan Strömberg – fick sparken. Förvisso av olika skäl men i samtliga fall på goda grunder.

Sedan ett och ett halvt år tillbaka är vi inne på vår åttonde rikspolischef. Han heter Dan Eliasson och om vi betraktar hans bakgrund är den påtagligt lik den som gällt för flertalet av de högsta polischeferna. De har alla varit män, alla utom en har varit jurister som gjort karriär inom statlig förvaltning och regeringskansliet och flertalet av dem har aldrig varit poliser. Ingen av dem har varit "riktig polis".

Till skillnad från alla utom en av sina företrädare har Eliasson också ett politiskt förflutet.

Eliasson är socialdemokrat sedan länge och det är också den enkla förklaringen till att han blir statssekreterare hos justitieministern Thomas Bodström. Eliasson är Bodströms politiska överrock, en fingerfärdig man i såväl stort som smått, en effektiv byråkrat med goda politiska kontakter, flitig, långt ifrån dum i huvudet och med ett stort ego. Egenskaper som kan få de mest förskräckliga konsekvenser om man låter tungan springa före förståndet.

Som när han offentligen och vid flera tillfällen avgett nedsättande omdömen om Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Att han skulle se det som en merit om Åkesson krävde hans avgång, att han djupt ogillar hans politiska budskap, till och med att han kräks när han hör Åkesson uttala sig i den politiska debatten.

Åkesson har givetvis även haft synpunkter på Eliasson. Att han inte klarar av att sköta sitt jobb, att polisen har större interna problem än någonsin tidigare, att brottsbekämpningen i stort sett slutat fungera och nu senast mot förslaget att dela ut armband med texten "sluta tafsa" till unga kvinnor för att minska förekomsten av sexuella ofredanden i samband med rockkonserter och liknande tillställningar.

Dan Eliasson är landets rikspolischef. Den högste företrädaren för vår ojämförligt största rättsvårdande myndighet. Där av följer också att han inte får avge några som helst omdömen - vare sig negativa eller positiva - om en politiskt tillsatt person som Jimmie Åkesson.

Gör han det ändå skadar han allvarligt förtroendet för sin myndighetsutövning och det absoluta kravet på polisens oväld och objektivitet.

Jimmie Åkesson är ledare för landets tredje största politiska parti. Enligt återkommande opinionsmätningar representerar han närmare tjugo procent av landets medborgare och det förtroendet har han fått som ett resultat av den demokratiska processen. Till skillnad från Eliasson är han inte bara fullt fri att uttala sig om rikspolischefen och hur han sköter sitt jobb, det ingår till och med i hans politiska uppdrag att han gör det.

Sett till det rent sakliga är det värre ändå i och med att Åkesson i stort sett genomgående har rätt medan Eliasson har fel. Den svenska polisen har aldrig haft så stora interna problem som den har nu, inte minst i relation till sin högsta ledning. Den brottsbekämpande verksamheten har satt nya bottenrekord och vad "sluta-tafsa-kampanjen" anbelangar är den rena regndansen som förebyggande åtgärd.

I en grundlagsmässig mening är det som Eliasson hittat på lätt att lösa. Inrikesministern Anders Ygeman kan redan nu ge honom sparken eller en andra chans mot att han omgående upphör med sina för hans myndighetsutövning djupt skadliga politiska uttalanden.

Sverigedemokraternas politiska budskap har alltid lämnat mig kall. Det stör mig att behöva ta deras politik i försvar. Dessutom känner jag Dan Eliasson. Så vad tror du, Dan? Om att ta ditt förnuft till fånga, be Åkesson om ursäkt, hålla käften i fortsättningen och därmed slippa gå till historien som den fjärde rikspolischefen som den politiska ledningen lyfte ut i öronen.

© Leif GW Persson